Jaaaaaaaaaa! Den har klarat sig!!!!!

En av mina allra käraste favoriter i trädgården är den Rosenrobinia som sitter i slänten på väg upp till växthusen. Den har överlevt tre vintrar trots att den blev planterad väldigt sent på säsongen och jag bara älskar den!!! Den rundade formen på busken, de fina skira bladen, de ljuvliga rosa blomklasarna så klart, men också de läckra kraftigt behårade grenarna som lyser så vackert rött i motljus. Den har helt enkelt allt!

Jo, jag vet den är rätt känslig och beskrivs på de flesta ställen att klara zon I-II och i nedförsbacke och medvind har vi en god 2:a här. Den har vuxit sig stor och fin sedan den kom på plats, men nu i våras när allt annat började grönska hände ingenting alls.
Jag har ju tagit som regel att avvakta till midsommar med att skära bort sådant jag helst vill ha kvar med en förhoppning att det ska grönska, men för var dag har hoppet vissnat lite. Så, i början av förra veckan såg jag äntligen levnadstecken. En massa små rotskott började komma upp ur jorden och jag blev överlycklig. Dock lätt avvaktande då jag kände viss tveksamhet när jag vid närmare betraktande insåg att busken troligen ympats. Men ändå kul.
Idag, dagen före midsommar kände jag att det var dags att se sanningen i vitögat och klippa bort de döda grenarna. Rotskotten hade redan hunnit växa till nära 40 cm med rejäla taggar. Ännu mjuka, men de såg elaka ut. Tänkte jag får låta dem växa upp för att se hur de utvecklas.

Just innan stora sekatören skulle klippa av såg vi ett litet, men kraftfullt skott på stammen - jippi!!!!

Nu har jag dragit upp några av rotskotten och satt på rotning så jag ska få min nyfikenhet stillad vad gäller vilken sort de ympat på. Det lilla stamskottet har fått komma fram i ljuset då den tidigare skymdes av alla rotskott och nu hoppas vi bara att den orkar skjuta fler skott och återta sin forna glans.

En riktigt fin midsommarpresent!